Maimo Henriksson: Norden i en turbulent värld

Direktionsordförande Maimo Henrikssons tal i samband med Nordens dag-firandet vid Åbo universitet den 23 mars 2026. Foto: Sanna Kaesmae.

Ärade rektorer, professorer, lärare, studenter, representanter från Åbo universitet, Åbo Akademi och Åbo. Ett varmt tack för inbjudan att få komma hit och tala på Nordens dag. Det känns speciellt för mig, eftersom jag genom åren blivit en sann nordist både genom mina tidigare arbetsuppgifter och genom mitt personliga liv.

På utrikesministeriet har i tiden jag varit chef för den enhet, där det nordiska samarbetssekretariatet är placerat. Jag har bott och jobbat i två andra nordiska länder, som Finlands ambassadör i Norge för drygt tio år sedan och de senaste fyra åren fram till förra hösten som Finlands ambassadör i Sverige. Min styvfar var svensk och därför har jag allt sedan barndomen tillbringat somrarna i Sverige – och gör det fortsatt. Min man är en stor Islandsvän, så vart gick hans 50-årsresa om inte dit. Våra söner höll i tio år på med att bygga lego – självklart måste vi då besöka Billund och Legoland. Och otaliga är också arbetsresorna till olika destinationer i Norden.

Dagens fest här på universitet är en del av en långsiktig Norden-satsning, med Åbo universitet, Åbo Akademi, Åbo stad och Hanaholmens kulturcentrum för Sverige och Finland som samarbetspartner. I egenskap av direktionsordförande för Hanaholmen vill jag passa på och tacka universitetet, akademin och staden för det fina samarbetet, där Hanaholmens representanter kunnat delta från första början. Sådant här samarbete behövs idag!

Just i år känns det extra relevant att stanna upp och fira Nordens dag. Ministern för nordiskt samarbete Anders Adlercreutz sade på en tillställning förra månaden att det nu finns ett starkt momentum för nordiskt samarbete både här i Finland och i de andra nordiska länderna. Det känns de facto som om allt större turbulens i världen också innebär allt större momentum för det nordiska. Vi skulle nog hellre vara utan den enorma turbulens och osäkerhet som nu råder, men i det givna läget, som vi egentligen inte kan påverka, är vårt nordiska samarbete och dess perspektiv en ljuspunkt, ett positivt spår. Och vi alla i Norden inser detta.

Ryggraden i det nordiska samarbetet utgörs av institutionerna. Redan år 1952 grundades Nordiska rådet för det parlamentariska samarbetet. Finland kunde ansluta sig först några år senare år 1955 när det utrikespolitiska läget blivit gynnsammare. I början av 1960-talet, år 1962, undertecknades Helsingfors-avtalet, som är ett basdokument för det nordiska samarbetet, och i början av 1970-talet, år 1971, grundades Nordiska ministerrådet för samarbetet mellan regeringarna. Ministerrådet möts i drygt tio konstellationer, som täcker de flesta samhällssektorerna.

Också statsministrarna har sitt råd, liksom de nordiska samarbetsministrarna, som har en koordinerande roll. Utrikespolitiken fanns inte med när Nordiska ministerrådet skapades, det var då fortsatt alltför kontroversiellt. Men småningom började också utrikesministrarna mötas och under de senaste tjugo åren har utrikesministrarnas egen grupp N5 blivit allt viktigare. Formellt är N5 inte en del av ministerrådet.

I år är Finland ordförande för Nordiska rådet och leder därmed samarbetet mellan riksdagarna i våra länder. Höjdpunkten blir den nordiska sessionsveckan i slutet av oktober då Finlands riksdag är värd för mer än hundra riksdagsmän från alla de nordiska länderna plus flera ministrar inklusive statsministrarna, som passar på att hålla rådsmöten. Förra året var vi ordförande för Nordiska ministerrådet och lade då vårt strå till stacken för att Norden år 2030 skall vara världens mest hållbara och integrerade region. Det här är det mål som statsministrarna ställde upp för några år sedan.

Vårt ordförandeskapsprogram omfattade också några specialteman. Det ena var samhällssäkerhet inklusive civil beredskap och resiliens. Statsminister Petteri Orpo bjöd förra våren in sina nordiska statsministerkollegor hit till Åbo för att diskutera just dessa frågor.

Det andra specialtemat var barn och unga. Detta innebar i praktiken arbete för att integrera ett barnrätts- och ungdomsperspektiv i ministerrådets arbete. På vårt bord fanns också frågan om att förnya Helsingfors-avtalet. Som ett första steg initierade vi en utredning, ledd av Åbo Akademis professor Elina Pirjatanniemi, för att utreda de rättsliga frågorna förknippade med en eventuell avtalsreform. Den högklassiga utredningen blev klar i årsskiftet, så de fortsatta stegen tas nu under Danmarks ordförandeskap i ministerrådet. Danmark fortsätter också beredskaps- och resilienstemat, vilket vi är nöjda över.

En viktig nordisk samarbetsstruktur är gränshinderrådet, som arbetar med att avlägsna de konkreta utmaningar som medborgarna i våra länder råkar ut för till exempel när man flyttar från ett land till ett annat. Jag kan intyga att det inte var lätt att i fyra månader vara tvungen att vänta på bank-id och bankkonto när jag flyttat till Sverige! Gränshinder avlägsnas hela tiden, men nya tillkommer dels på grund av EU-lagstiftning, dels som en följd av digitalisering. Här är jag ändå försiktigt positiv, för särskilt på den digitala sidan har man nu alltmer vaknat till att det behövs nordiska lösningar i stället för landspecifika lösningar.

1960-, 70- och 80-talen var en blomstringstid för det nordiska samarbetet. Alldeles särskilt viktigt var det för Finland, som tack vare det nordiska samarbetet i en ständigt pågående process allt stadigare förankrade sig i väst. Sveriges och Finlands EU-medlemskap i mitten av 1990-talet var särskilt för oss ett avgörande steg i den västliga integrationen. Men EU-medlemskapet innebar samtidigt att det nordiska samarbetet blev mindre viktigt och mindre synligt. Tjänstemännen lockades mer av EU-uppgifter än av nordiska sammanhang.

Men sedan började det hända i vår näromgivning. Putin höll sitt berömda eller snarare ökända tal i München år 2007 och invaderade Georgien år 2008. Varningssignalerna noterades snabbt av en del i Norden och ”pappa Stoltenberg” dvs. Thorvald Stoltenberg fick uppdraget att utarbeta en rapport om utvecklandet av nordiskt försvarssamarbete. Sedermera har egentligen alla punkterna i den fördomsfria och på sin tid mycket diskuterade rapporten förverkligats. Det handlade om gemensamma försvarsövningar, gemensamma materielanskaffningar och, mest diskuterat, en ömsesidig solidaritetsförklaring. Den ryska annekteringen av Krim och det ryska kriget i östra Ukraina år 2014 satte fart på samarbetet.

Allra snabbast har utvecklingen varit de senaste åren. Här kan man urskilja tre vågor av intensifiering av det nordiska samarbetet. Samtidigt har det också skett en motsvarande intensifiering av det bilaterala samarbetet, inte minst mellan Finland och Sverige. Den första intensifieringen kom i samband med pandemin. När pandemin slog till fattade alla de nordiska länderna sina beslut mycket snabbt och ur ett snävt nationellt perspektiv, utan att man konsulterade grannländerna och utan att man analyserade konsekvenserna inte bara för grannlandets medborgare, utan också för sina egna medborgare i grannlandet.

Lärdomen av pandemin var att vi inte hade våra nätverk i ordning – vi kände inte våra motparter i grannlandet och visste alltså inte till vem vi skulle ringa för att koordinera. Pandemins lärdomar satte i gång en stor aktivitet våra länder emellan i sådana frågor som krisberedskap, försörjningssäkerhet och resiliens. I samarbetet mellan Finland och Sverige hittade Försörjningsberedskapscentralen och Myndigheten för samhällsberedskap (idag Myndigheten för civilt försvar) varandra. För att hjälpa till med att skapa de behövliga nätverken körde Hanaholmen i gång Hanaholmen Initiative, en kurshelhet för svenska och finska deltagare, som nu redan har fem årgångar bakom sig. Tanken är att varje finländare och varje svensk, vare sig man är tjänsteman, politiker, forskare, journalist eller affärsman, bör ha minst en bra kontakt i grannlandet, så att det blir en automatisk reflex att genast ringa upp denna sin motsvarighet när en kris närmar sig – innan man fattar de nationella besluten.

Nordiska ministerrådet har nu gett Hanaholmen i uppdrag att starta en ny helhet, Hanaholmen Heritage, som på basen av erfarenheterna i Ukraina skall utveckla samarbetsmodeller för de nordiska och baltiska länderna med syfte att skydda kulturarvet.

Den andra vågen av intensifiering av våra nordiska relationer kom i samband med den ryska fullskaliga invasionen i Ukraina. Som vi alla vet satte detta i gång säkerhetspolitiska processer i Finland och Sverige, som sedan ledde till att vi samtidigt lämnade in våra Nato-ansökningar och sedan, sist och slutligen tämligen fort efter varandra, blev Nato-medlemmar.

För första gången i nutid hör alla de nordiska länderna till samma försvarspolitiska allians. Detta innebär inte att det nordiska försvarssamarbetet skulle ha förlorat i relevans, tvärtom. Nordiskt försvarssamarbete stärker Nato som helhet.

Men i en turbulent tid har det också värde i sig. Den tidigare norska försvarschefen Sverre Diesen har talat om försvarsintegration, med vilket han menar förbandssammanslagningar, rollspecialisering, gemensamt ägande och sammanslagning av styrkeproduktion. Försvarsintegration sker redan mellan länder som Belgien, Nederländerna och Tyskland. Forskaren Magnus Christiansson vid Sveriges försvarshögskola förordade nyligen i en artikel i Dagens Nyheter det samma och motiverar det med att detta skulle skapa höjd avskräckning i vår region.

I det här sammanhanget är det skäl att nämna att det inom Natos ramar just nu skapas gemensamma strukturer i form av de framåtskjutna landtrupperna (Forward Land Forces, FLF), där Sverige som s.k. ramverksnation har ledartröjan och de andra nordiska länderna är med, plus ytterligare några europeiska stater. Truppernas multinationella stab kommer att placeras i Rovaniemi och Boden i norra Sverige kommer att utgöra bas.

Den tredje vågen av intensifiering av dels det nordiska samarbetet, dels det bilaterala samarbetet mellan de enskilda nordiska länderna är en följd av den oroliga världsutvecklingen de senaste månaderna. Grönlandsfrågan visade i ett svårt läge hur stark den nordiska sammanhållningen är – som det också skall vara inom familjen och bland de bästa vännerna.

Alla dessa de senaste tidernas intensifieringsvågor har lett till att det nordiska säkerhetspolitiska samarbetet har blivit alltmer holistiskt. Säkerhetspolitiken täcker utrikes- och försvarspolitik, men också försörjningssäkerhet, civil beredskap, matproduktion, finansmarknadens mekanismer, transporter, utbildning, läsförmåga, förmågan att tackla disinformation och hybridattacker osv.

För att kunna samarbeta på sådana här områden krävs tillit. Detta har vi mellan de nordiska länderna och det är mycket värdefullt. Vi har tilliten på den högsta politiska nivån, vi har de täta kontakterna mellan våra statsledningar och ministrar.

Men det som vi inte har i tillräcklig grad, skulle jag vilja påstå, är volym. T.ex. har Sverige och Finland inte lika många turistbesök från varandra som vi hade före pandemin. Vi har endast små strömmar av studenter som väljer att studera i ett annat nordiskt land, t.o.m. strömmen från Finland till Sverige har minskat betydligt. Ja, överhuvudtaget har vi mycket få personer som flyttar till ett annat nordiskt land på grund av studier, arbete eller kärleken.

Vi har alltså en mycket liten mobilitet i Norden idag. I Central-Europa är mobiliteten på en helt annan, mycket högre nivå. Detta har nyligen undersökts och dokumenterats av Hanaholmen, som med jämna mellanrum brukar mäta ”trycket” i Sverige-Finland -relationen med hjälp av sin barometer.

Det att vi har en personlig erfarenhet av våra grannländer, även om det bara är en promenad i huvudstadens centrum i samband med en kryssning, är helt centralt. Saknar våra medborgare i framtiden sådana personliga erfarenheter av grannlandet kommer vi att ha annorlunda – dvs. svagare - relationer i framtiden. Barometern kom med några åtgärdsförslag, som till min glädje motsvarar just de åtgärder som vi på Finlands ambassad i Stockholm hade definierat som de viktigaste.

För det första måste vi förbättra vår öst-västliga infrastruktur. Detta behövs för försvarets och beredskapens behov, men också för näringslivets behov och för turismen.

För det andra måste vi särskilt här i Finland ta ett helt nytt grepp på turismfrämjandet. För tillfället bedriver vi inte aktivt turismfrämjande i de andra nordiska länderna. Jag vill påstå att detta är viktigt både på grund av ett långsiktigt säkerhetspolitiskt perspektiv och på grund av omedelbara behov att få in mera intäkter från turismen, en viktig näring. Med det säkerhetspolitiska perspektivet menar jag att det är oerhört viktigt för Finland att våra nordiska grannar verkligen känner vårt land och därmed sympatiserar med oss.

För det tredje bör vi skapa gemensamma utbildningsprogram mellan högskolor i våra länder och vi bör få upp volymerna på utbytesstuderande. Universiteten, högskolorna och yrkeshögskolorna i Norden borde jobba med ett nordiskt perspektiv. Så här skapar vi de nätverk vi behöver för våra ministerier, myndigheter och kommuner samt inte minst för näringslivet.

Barometerrapporten innehåller mycket intressant om attityder i Finland respektive Sverige. Svenskar och finländare har en likartad syn på mycket, men särskilt på en punkt skiljer sig våra uppfattningar om varandra: 70 % av svenskarna ser Finland som ett land med ett starkt militärt försvar, medan bara 20 % av finländarna anser det samma om Sverige. Barometern finns att få här i tryckt version (Janne och Ina!).

Till åtgärdslistan vill jag tillägga ännu en åtgärd som är helt i Finlands egna händer. Finland har ett trumfkort för det nordiska samarbetet och för samarbetet med vår viktigaste partner Sverige: det svenska språket. Som jag påvisat har samarbetet en stor betydelse för vår säkerhet. Det har också en stor betydelse för att förbättra vår ekonomi – Sverige är vår överlägset viktigaste handelspartner. Och det har en stor betydelse i att erbjuda den enskilda individen fler möjligheter, vare sig man vill bo i Finland eller flytta till ett annat nordiskt land. Den som bor i Finland kanske plötsligt upptäcker att jobbet finns i ett svenskägt företag eller annars bara behöver professionella kontakter till Sverige. Eftersom allt detta är sådant som vi i Finland behöver mer av idag är den logiska slutledningen att vi behöver mer kunskaper i svenska språket. Då borde vi följaktligen satsa på mer svenskundervisning.

Och ytterligare ett förslag är att inrätta gemensamma institutioner. Utrikesministeriets tidigare statssekreterare Peter Stenlund hade nyligen en förtjänstfull skrivelse om detta i media. Här kunde Sverige och Finland vara föregångare. Gemensamma myndigheter skulle ge både ekonomiska fördelar och skapa organiskt gemensam verksamhet.

Den svenska historikern Gunnar Wetterberg har talat varmt för en nordisk förbundsstat. Norges statsfinanser, Danmarks logistikvälde, Islands natur och kultur, Sveriges näringsliv och innovationer samt Finlands totalförsvar och resiliens – vilken styrka!

Jag känner mycket sympati för dessa tankar, men som realistisk tjänsteman inser jag också utmaningarna med att skapa en genuin förbundsstat – alla de otaliga detaljer i små som stora frågor som borde lösas. För att inte tala om folkviljan i våra länder att skapa en nordisk förbundsstat – skulle den finnas?

Däremot finns det ingenting som hindrar oss från att utveckla samarbetet alltmer åt förbundsstatshållet. Det som behövs är fördomsfritt tänkande för att skapa nya former av samverkan, nya instrument, nya format – och aktivitet på alla nivåer, från de politiska beslutsfattarna till kommunerna och de enskilda medborgarna. Vi i Finland – och vi alla i Norden – har bara att vinna på detta.