Kulturens roll i krisläge

Jag växte upp i det kalla krigets skugga i Finland. 16 år gammal var min största rädsla ett kommande kärnvapenkrig. Nu är vi där igen. Omgivna av krigsretorik och en övertygelse av många – också mig själv – att freden endast kan vinnas på slagfältet.

Just nu behövs konst och kultur mer än någonsin. För att nyansera och ge motbilder, för att i bästa fall undvika ytterligare polariasering och brutaliseringsutveckling i våra samhällen. För att stärka vår samhälleliga motståndskraft. För att trösta och skapa gemenskap.

Konst och Kultur. Det är själva essensen av Hanaholmens uppdrag. Det är fundamentet som vår verksamhet står på, den källa vårt arbete och våra medarbetare suger sin intellektuella näring ifrån.

När Hanaholmen startade ett nytt svensk-finskt, civilt krisberedskapsprogram – det så kallade Hanaholmen-initiativet – år 2021 var det några som höjde på ögonbrynen. Varför skall ett kulturcentrum fokusera på krisberedskap och samhällsresiliens?

På ett plan är frågan förståelig. Kultur kan ibland tolkas rätt snävt.

Men Hanaholmens arbete har aldrig följt en strikt indelning i kultur och övriga samhällsfenom. Hanaholmen har alltid utgått från kulturen som drivkraft och inspirationskälla för en bred, samhällsorienterad verksamhet.

Ända sedan starten 1975 – jo, Hanaholmen fyller snart 50 år – har Hanaholmen stimulerat samarbetet mellan Sverige och Finland på alla samhällsområden, inom politik, utbildning,näringsliv,  konst och kultur. Det inbegriper också utrikes- och försvarspolitik samt krisberedskap.

På ett annat, litet djupare plan, är frågan om att kultur och krisberedskap hör ihop självklar.

Kulturen är trots allt det som driver och stärker den mentala motståndskraften i ett samhälle. En nations kultur är den intellektuella referensramen, den moraliska ryggraden och tankemässiga näringskällan för alla medborgare, inte minst för politiker och tjänstemän när de fattar sina beslut. Ett samhälles kultur återspeglar ett samhälles innersta natur. Styrkan i kulturen avspeglas i styrkan av  den nationella resiliensen, landets motståndskraft.

På tal om kriser.

Alla här har säkert någon gång drabbats av en kris? Det kan vara en större eller mindre kris, en personlig kris eller en kris som berör företaget eller organisationen man jobbar för.

Krisens kännetecken är ofta dess oförutsägbarhet. Visst, en del kriser kan man ana sig till i förväg. Men andra är sådana som är omöjliga att förbereda sig på. De bara dyker upp ibland, som från ingenstans.

Det avgörande för en organisation är inte att i förväg veta exakt hur krisen kommer att se ut eller vilken omfattning den kommer att få. Nej, min erfarenhet är att det viktigaste är att vara förberedd på att en kris kommer att inträffa förr eller senare, i en eller annan form.

Att vara förberedd innebär här att veta hur organisationen skall agera när något inträffar. Att ha en krisgrupp som analyserar och fattar snabba beslut, att planera intern och extern kommunikation, att veta vem som skall uttala sig.

Igen: nyckelorden är planering och förberedelse. Genom att noggrant förbereda både sig och organisationen på att en kris förr eller senare kommer att inträffa, då är man bättre utrustad när stormen verkligen drar in.

Bästa åhörare. Det pågår ett hänsynslöst anfallskrig i vår omedelbara närhet. När chefen för det ukrainska kulturcentret i Finland, Andriy Korban intervjuades av Svenska YLE, Finlands motsvarighet till SVT, kort efter Rysslands attack mot Ukraina, konstaterade han att den ukrainska kulturen aldrig kommer att dö.

Korban påpekade att kulturen har haft en identitetsskapande och samlande funktion under de närmare tio år som landet legat i öppen konflikt med Ryssland. Kulturen har fungerat som en motor för Ukraina att röra sig framåt.

I Finland har vi liknande erfarenheter. När Sovjetunionen angrep Finland 1939 samlades nationen till en närmast övermänsklig kraftansträngning. Fundamentet i motståndet, den finska resiliensen, var en orubblig, gemensam tro på att det finska samhällets demokratiska och kulturella värderingar var värda att försvara.

Vi kan också tänka på Estland, som bars av sin starka sångtradition mot självständighet och frihet. Vem har sagt att kulturen inte skulle forma vår värld?

David Collste, forskare vid Stockholm Resilience Center, har sagt att det inte nödvändigtvis är så att ett rikare land hanterar en kris bättre än ett fattigare. Det handlar mera om landets förmåga att hantera osäkerhet och motgångar. Ett fattigare land kan ha vant sig vid motgångar på ett annat sätt, vilket kan göra det lättare att anpassa sig till den osäkerhet som kriser och katastrofer för med sig.

Jag har mitt andra hem i östra Jerusalem, på den palestinska sidan. När jag bevittnar alla de orättvisor och svårigheter som en allt brutalare occupation innebär för palestiniernas vardag samt en allt mindre legitim egen palestinsk politisk ledning, ställer jag mig ofta frågan hur i all världen palestinierna lyckas behålla sitt hopp om en bättre framtid. För några veckor sen deltog jag i den historisdka ordinationen av den första kvinnliga palestinska prästen Sally Azar, i Jerusalem och hela Mellanöstern. Den uppslutning och glädje som såväl kristna som muslimska palerstinier visade var överväldigande. Samma starka sammanhållning och enorma uppslutning upplever jag på filmfestivaler, konserter, teaterföreställningar, uppläsningar av Mahmoud Darwish poesi och andra konst- och kulturevenmang. Det är här den palestinska identiteten ioch resliensen formas och stärks. Det är här kraften och hoppet föds. Man har inte ett eget land, inte en egen valuta eller ens ett eget flygfält. Man kan inte röra sig fritt – men den starka egna kulturen om också omfattar den palestinska diasporan är imponerande.

—  

Under senare tid har det talats mycket om skillnaden mellan Finland och Sverige vad gäller våra samhällens krisberedskap. Finland har genom åren behållit sitt totalförsvar närmast intakt: genom en stark armé och genom att ha ett nationellt beredskapslager. Hela samhället har på ett eller annat sätt engagerats i försvarsarbetet genom allmän värnplikt, sektoröverskridande försvarskurser och införskaffande av avancerat försvarsmateriel. Också näringslivet ser det som sin skyldighet att delta i beredskapen genom till exempel lagerhållning, alltså lite som en värnplikt för företag.

Försvarsviljan är kort sagt djupt rotad i den finska samhällskulturen. Erfarenheterna från andra världskriget har etsats in i den finska folksjälen och tvingat oss att gång på gång ställa frågan: vem kan man egentligen lita på?

I Sverige har man av förståeliga skäl haft en annan inställning till krig och kriser. Inget land anföll Sverige år 1939. Den nationella kulturen har här dominerats av en slags djup humanism och tilltro till omvärlden som en i grunden fredlig plats. Sverige har varit en veritabel stormakt i bistånd och resiliensbygge utanför landet, medan Finland kanske i större utsträckning satsat på att bygga motståndskraft innanför de egna gränserna.

Varken Finland eller Sverige hade ändå kunnat förbereda sig på de kriser som skulle avlösa varandra med start år 2020. Först coronakrisen som fick våra nordiska länder att krypa ihop, stänga sina gränser och glömma alla löften om ett nära, gränsöverskridande samarbete. Visionen om att vara världens bäst integrerade region spolades ned genom en rad regeringsbeslut som delvis var riktade till oroade väljare.

Därefter följde ett sanslöst anfallskrig mot Ukraina, där Ryssland med sitt agerande raserat hela den rådande säkerhetsordningen i vårt närområde. Idag lever vi alla i en helt ny politisk och ekonomisk realitet med skenande inflation, höga elpriser, diverse hybrid- och cyberhot och Finland och Sverige som blivande Natomedlemmar.

—

Vad har vi lärt oss av dessa kriser? Jo, att inget land är sig självt nog. Vi behöver samarbete och gränsöverskridande samordning. Mellan Finland och Sverige, mellan de nordiska länderna och med världen utanför Norden.

Finlands försörjningsberedskapscentral, som arbetar med att säkra det civila försvaret vid sidan om det militära i Finland, firade nyligen sitt 30-årsjubileum. Försörjningsberedskapen i Finland har en betydligt längre historia än så, men själva FBC grundades i januari 1993.

Under jubileumsseminariet konstaterade Försörjningsberedskapscentralens VD Janne Känkänen att det i dagens globala miljö är omöjligt för enskilda stater att klara sig ensamma. Han nämnde Ukraina som exempel. Landets förmåga att upprätthålla sin kritiska infrastruktur under det pågående kriget mot Ryssland baseras i hög grad på Ukrainas förmåga att ta emot hjälp från andra länder. Denna förmåga måste upprätthållas också i Finland, konstaterade Känkänen – och hans uppmaning torde också gälla Sverige.

Under seminariet fick lyssnarna också ta del av en intressant nyhet. Finlands försörjningsberedskapscentral och Sveriges Myndighet för samhällsskydd och beredskap, MSB, utreder för tillfället möjligheten till gemensam upplagring. En utredning som skall stå klar redan innan årets slut.

För oss på Hanaholmen är det här spännande nyheter av flera orsaker. Det finsk-svenska krisberedskapsprogrammet Hanaholmen-initiativet, som jag nämnde här i inledningen, har nämligen fört fram liknande tankegångar om gemensam upplagring. De finska och svenska experter som deltog i kursen 2021 och 2022 betonade alla vikten av ett nära svensk-finskt och gärna också nordiskt samarbete inom just beredskapsförsörjningen. Ett nära svensk-finskt samarbete kan dessutom fungera som förebild för andra liknande samarbeten inom NATO-alliansen, en tanke som även Natos representanter själva fört fram.

—

Hanaholmen-initiativet föddes som en direkt reaktion på coronakrisen. Vi såg att det fanns ett behov av ökad kunskap om våra länders krisberedskapssystem. Vi såg att även om Finland och Sverige redan nu har ett fint samarbete inom krisberedskap, till exempel gällande storbränder och andra katastrofer, finns det också områden som ytterligare kan och bör stärkas. Det nya och unika med Hanaholmen-initiativet är också dess sektoröverskridande natur, att det inbegriper alla samhällssektorer i Finland och Sverige.

När Försvarshögskolan här i Sverige och Finlands säkerhetskommitté, som koordinerar myndigheternas, näringslivets och civilsamhällets krisberedskapssamarbete, gick med i programmet föll alla bitar på plats. Nu har vi avverkat två kurser med finska och svenska krisberedskapsexperter och en tredje är på väg i höst. Responsen har varit överväldigande positiv och under sina möten och övningar går kursdeltagarna igenom allt från klimatrelaterade kriser till cyberhot och globala pandemier.

Så här uttryckte sig en av deltagarna efter årets kurs: ”Det här programmet erbjuder ett unikt samspel mellan våra länder. Det har varit en väldigt fin erfarenhet att träffa kollegor från Finland på det här sättet. Under den här korta perioden har jag lärt mig hur det finska systemet fungerar…”

Hur kan då kulturen bidra till att stärka våra samhällens resiliens, vår motståndskraft?

Världshälsoorganisationen WHO har rekommenderat att vi skall använda konst och kultur i våra sociala och hälsovårdstjänster för att stärka och gynna medborgarnas mentala och fysiska hälsa.

Den finska centralorganisationen för kultur- och konstorganisationer, Kulta, har i sin tur konstaterat att konst och kultur stärker den kognitiva prestationsförmågan, förbättrar kommunikationen, ökar självinsikten och förmågan att förstå och acceptera andra. Kultur bidrar helt enkelt till ett mera flexibelt tankesätt, en ovärderlig egenskap i en tid av förändring och kriser.

Kulturen är också kittet som håller samman såväl individer som länder. Och genom denna sammanhållning, detta möte, lär vi oss känna varandra och skapar tillit, den enligt min uppfattning viktigaste beståndsdelen i framgångsrika och fungerande samhällen.

Denna tillit är särskilt stark i den nordiska modellen och den har vi inte råd att förlora. Tilliten kan inte heller tas för given, utan den måste näras och vårdas fortgående för att den inte ska vissna och gå förlorad. Coronapandemin var ett surt regn som nu ser ut att ha passerat. Vi kan dock vara säkra på att nya skurar kommer att drabba oss och då behöver vi den gemensamma berättelsen, narrativet, som för oss samman och gör oss kriståliga.

Det här är endast möjligt om vi litar på varandra, på beslutsfattarna och på våra grannar.  Så låt oss inse att en satsning på Konst och Kultur behövs nu, idag, och inte först sen när nästa kris drabbar oss.

Tack!